Ansökningen

Här är texten jag skrev i min ansökan

1995. Jag är 9 bast. Eurodisco är som hetast på alla radiokanaler och det närmaste jag hade kommit en distad gitarr var kanske Gensis på någon av absolute music LP-skivorna. 
När jag kom hem från skolan en dag satt min morsa framåtböjd över en massa kartonger hon hämtat ner från vinden. Till slut hojtar hon till och höjer ett militärgrönt kassettband i luften triumferande. 
-Yes! Jag hittade det. Nu ska du få höra vad för musik jag är uppvuxen med, sa hon.
Hon sätter in bandet i våran lilla 200-kronors bandare och krämar på. Vi hamnar mitt i en låt. ".. Men så har det alltid varit här ute, ingen jävel har brytt sig om oss..". 
-Ebba Grön ska du lyssna på sen, sa hon och tryckte på forwardknappen ett par gånger. Hon trycker sen på stopp.
-Nu jävlar ska du få höra. Hon trycker på play. 
Vad som sedan händer med mina öron, signalerna i hjärnan och min uppmärksamhet finns inte många superlativ för. "Eureka!" Ligger i så fall nära till hands.
"We want information, information, information. Who are you? You are number two, who is number one? You are number six. I am not a number. I am a free man! Muahahahahahaha"

Jag var fångad i en järnjungfru. Och jag skulle aldrig komma loss.
Jag lade beslag på den gröna kassetten och lyssande om och om igen på samma låt. Ett X antal timmar senare råkade jag lyssna klart på 'The Prisoner' och på låten efter hörde jag publiksorl följt av en ensam, åter igen distad gittarr som drog av det tyngsta jag dittils hört. När gittarren slutat så hör jag hur hela publiken sjunger med i ett lugnt intro och en lugn refräng. SEN. BRAKADE. HELVETET. LOSS. 'Fear of the dark'. Bara namnet på låten fick mig att känna rysningar. När man går från "Heeey, Macarena" till powermetal på en halv minut så kan man inte känna annat än pirr i magen.

Jag tvingade iväg mamma att köpa Maidenplattor. Hon kom hem med plattan "The X Factor" och "Live at Donington".
Den sistnämde av plattorna blev snabbt en favorit av många anlednigar. För det första för att det var den första liveplattan jag någonsin hört i alla kategorier. För det andra för att jag fick en smärre chock när jag inte hörde herr Dickinson på sången. 
Jag såg Maiden live på Hovet -96 för första gången. Då var jag 10 år gammal och mamma tog med mig på ståplats och lyckades armbåga oss längst fram. 
Även om det var Blaze som sjöng så var det fortfarande ett band som verkligen kunde leverera live. Och då hade jag ingen aning om att Maiden ett par år senare skulle, tillsammans med Bruce i fronten skulle sälja ut alla Sveriges största arenor. 

Gissa vem som efter -96 inte har missat en enda turne Maiden har gjort i Sverige? Jag har sedan dess läst "Run to the Hills" av Mick Wall, "Bruce Dickinson" av Joe Shooman, dammsugit allt om bandet på youtube och andra sidor. Det häftigaste är att man alltid upptäcker en ny dimension hos dom. Kemin man ser där är så djupt rotad att det är näst intill otänkbart att kunna tänka sig en annan konstellation. Varje medlem har sina grejer att ägna sig åt nät dom inte gör det dom gör bäst. Vissa, som Dickinson vill ha tusen bollar i luften hela tiden med flygandet, fäktning, sidoprojekt osv. medans t.ex. Adrian Smith trivs bäst nät han får ställa sig på en klippa och fiska. Nicko är clownen, Dave går bara runt och skrattar, Janick är reliken som är kvar i -80 talet med hela sitt sätt att spela och te sig. Och mister Harris. Mister Iron Maiden. Mister mannen-som-får-allt-att-hända behöver ingen beskrivning utom just att han är, andas, lever och personifierar allt som Iron Maiden är. 

När jag är arg blir det Maiden. När jag är glad blir det Maiden. När jag är på vägen är det Maiden. När jag ser mig i spegeln är det Maiden. Dels för att jag själv vet hur mycket jag älskar detta band, och dels för min Killers tatuering över vänster överarm. 

Långt inlägg nu. Jag skulle kunna hålla på ett par dagar till att skriva om alla album, låtar osv. Men jag har just nu min nyfödde son Dante på armen. Och gissa vad vi lyssnar på? Inte "Hey Macarena". Jag lovar.

Leave a Reply