Always follow your heart.

Jag älskar verkligen musik. All sorts musik utom möjligen gamla dansband och viss jazz. Annars finns det inget jag inte lyssnat på under en längre eller kortare period. Mitt rockintresse har alltid funnits där. Det har liksom funnits där som en mental snuttefilt. Jag har alltid, så länge jag kan minnas känt mig trygg när jag lyssnat på rock. All annan musik jag stött på genom åren känns ganska ytlig med undantag för några svenska sing-song writers. När jag var i tonåren (98-04) var det rent ut sagt skittråkigt att gilla hårdrock. Ingen, förutom en enda i min kompiskrets brydd sig om hårdrock. Det var också samma kille som jag var med på mina första Iron Maiden och Kiss konserter. Men annars var det tvärdött på den fronten. Så varesej jag gillade det eller inte så blev det mycket gammal svensk hip-hop som var populärast. Och Backstreet Boys. Så det var bara att lyssna in sig och gilla det.

Men som ni vet så har du en gång upptäckt hårdrock så kommer du aldrig någonsin svika den. Och allt eftersom att tiden gick växte mitt engagemang i rocken då jag helt enkelt inte orkade stå emot längre. Jag lät håret växa, fick morsans gamla jeansjacka med tusen patches på och gick verkligen in för att peka fuck-you till hela plugget och alla i Nynäshamn (där jag är född och uppvuxen). Det höll i ungefär 13 dagar. Jag såg rent ut sagt för jävlig ut i den stilen och det passade inte alls. Jag kände mig obekväm i det. Och helt plötsligt stod jag där och fick ta min egna väg på nåt sätt. Musikaliskt lyssnade jag på hårdrock men kläderna och stilen sa att jag bara var en helt vanlig och tråkig grabb som inte alls hörde till någonstans. När jag såg alla rockers som hade med hår till nedre ryggen och sjukt snygga jackor blev jag så jävla avundsjuk! Jag ville också vara ni! Jag var (och är) ni! Jag ville ju inget annat än att hänga med er och bara snacka med er. Och mest av allt ville jag att ni skulle se mig som en riktig hårdrockare. Troligtvis var det ingen som ens la märke till mig på det viset. Tolka mig inte fel. Jag hade mycket kompisar och världens bästa kompisar. Men jag ville ju lite mer vara polare med dom jag jag hade mer gemensamt med än vad någon annan visste om. Dock hände ibland att jag hade turen att snacka med någon rocker om det jag gillade allra mest. Och varje gång blev reaktionen alltid likadan; jag var ju lika kunnig som vilken -80tals relik som helst och brann lika mycket för musiken. Först när jag var på på Sweden Rock Festival -07 var det folk som bjöd in en på en bira för att snacka hårdrock.

222124_5203806340_5736_n

Det jag egentligen vill säga med detta är att på detta vis är hårdrocken fantastisk. Du kan sitta bredvid stans slipsnisse på bussen som är värsta hardcore. För hårdrocken tar tag i alla på något sätt. Sen kan man välja att kämpa emot eller bara följa med i strömmen och upptäcka en värld full av nitar, läder, två fingrar i luften och världens största familj.

 Epilog

Jag kan än idag sätta mig och lyssna på Ken Ring, då jag anser att han är vår generations Ebba Grön. Och visst ler jag inombords när jag hör Backstreet's back och tänker på alla mellanstadiediscon. Och visst kan man sjunga med till Ace Of Base. Men i min själ och mitt sinne pumpar ren metall från dag ett.

ROCK ON!

Leave a Reply