The dream is true.

Då ska vi se. För det första ber jag eder om ursäkt för att det tagit jäkligt lång tid sedan mitt senaste inlägg. Men nu har jag saker att berätta. Nu ska ni få höra. Jag var ju självklart på spelningen på Bråvalla för två dagar sen. Klockan 11.40 gick mitt tåg till Norrköping från Stockholm, och det var egentligen först då som dom där "Maidennerverna" smög sig på. Väl framme i "Peking" satte jag mig och tog en TROOPER Ale och väntade på Jonathan. Första gången på flera veckor det var över 15 grader ute. Möter sen upp Jonathan, vi drar till Oleary's på Drottninggatan. Dom skulle ha en TROOPER träff där. Med andra ord dricka en sorts öl, och lyssna på en sorts musik, och ett sorts band. Efter ett tag kom Sari från Brands for Fans och säger följande: "Klockan sju kommer det två bilar och hämtar oss. Du ska få träffa Iron Maiden". Min puls gick från 0-2763720 på mindre än en sekund! Jag fick den där brickan runt halsen andra trånat efter sedan början på -80 talet. Många kom fram till mig och frågade hur jag fått tag på VIP-passet och jag kände mig nästan som att jag skämdes. Som att jag inte förtjänade det. Jag bad om ursäkt till folk för att jag fick chansen och inte dom.

pass

Klockan blir sju och bilarna rullar ut mot Bråvalla. När vi kommer fram så blir vi visade till ett rum som inte var större än 10-12 kvadratmeter. Det fanns däremot oändligt med TROOPER bärs och oändligt med adrenalin. Jag minns ärligt inte om det tog 2 minuter eller 50 minuter, men efter ett tag kommer självaste Nicko McBrain in. Här är det sjuka. När han kom in så kändes det som att träffa en gammal polare. En så otroligt trevlig kille och avslappnad (ja, man får glida runt i mjukisar och flipflop när man vill med det namnet). Han drog av lite skämt och var verkligen sådär "clownaktig" man sett honom vara på dokumentärer och sånt.

nicko

Efter 20-30 minuter kom det in en väldigt kortväxt man med spretigt hår. You know of who I am speaking. Mr. Dickinson has entered the building. Han gick runt och hälsade på alla, snackade lite skit med alla. Mig frågade han om jag gillade ölen han varit med och tagit fram. När han sedan vänder sig om och jag tittar över axeln hade Adrian Smith smygit sig in, utan att någon märkte det. Men han stod där och snackade med någon polare och jag var helt plötsligt en del av trion. Vi stod och kallsnackade lite och tog en bärs innan det var dags för dom att dra. När jag sedan ska gå på dass springer jag ordaggrant in i Steve Harris. Han står och snackar i telefon, så det blev inte mer än så med honom.

selfiebruceade 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så hur var känslan? Hur ska jag förklara denna upplevelse för er som alltid drömt om att få vara med om det jag varit med om och som kanske inte kommer närmare än så? Alltså, hur mycket man än säger till sig själv att dom bara är människor och att bara är att ta det lugnt så är det sjukt svårt när man drömt om detta ögonblick så himla många gånger! Man försöker spela cool och vara världsvan, men jag kom på mig att stå och stirra, inte snegla utan verkligen stirra på dom. Och att ha skakat hand med och tagit famntag med några av mina absolut största gudar är något som tyvärr inte går att förklara. Det kan bara upplevas. Tack Sari och Jonathan som gjorde detta möjligt för mig. Jag står er i evig tacksamhet!

Och lite kort om spelningen bara. Dom levererar som vanligt. Tycker dock tyvärr att Seventh son kan bli väldigt seg och långdragen, även om det var en av de bättre versionerna av låten jag hört live. Och att avsluta med Sanctuary känns också konstigt. Hade hellre sett t.ex Running Free där.

Tre plus: The Prisoner, Phantom of the Opera och Wasted Years.                                                                                                                                                              Tre minus: Folk som var där som inte ens gillar Maiden, 10 grader varmt, att alla kassasystem låg nere.

ROCK ON!

Leave a Reply