Och nu till något annat.

Det var väldigt längesedan jag skrev, och det ber jag om ursäkt för. Vet inte vad jag ska skylla på riktigt mer än att det är ett 24/7 jobb att ha en nyfödd och att sommaren kommer med en massa aktiviteter. Jag har tänkt sätta mig flera gånger och skriva nåt inlägg men det har inte kommit ur något ur mig. Vi får väl se om det gör det nu.

Så jag tänkte skriva lite om vad för annan musik jag gillar. För det är inte alltid enbart Iron Maiden jag lyssnar på. Jag älskar verkligen all musik (förutom gammalt dansband och viss jazz) och jag tänkte berätta lite om vad jag lyssnar på som inte är hårdrock.

Det finns en kille som är uppvuxen i Fruängen här utanför Stockholm som heter Tomas Andersson Wij. Detta är en helt fantastisk musiker som har ett sådant djup och en genialitet i sina texter man inte hittar någon annan stans. Han är troende och det genomsyrar vissa av hans texter, men det är inget som man som ateist stör sig på. Hans sätt att beskriva hur han ser på saker och ting och om hur hans barndom var är rejält pricksäkert och man känner för honom och man känner att man känner honom efter ett tag. Jag tänkte jag skulle saxa in en text från en av hans låtar som heter 'En hel värld inom mig'.

"En blåsig gångbro över motorvägen
Stora tomma fält
Jag cyklar på bakdäcket hem
Under rönnbärshimlen
Dagmammor på balkonger står och röker och ser solen sjunka
Över den lilla lilla skog
Som blev kvar
Långt borta
Ljudet av en korpmatch

Och jag bär den inom mig
Jag bär en hel värld inom mig

Skateboardramp i masonit
Och den grunda dammen
Det är ungar överallt
Hål i stängslet till tennisbanan
Och den andra världen
Alkisarnas schäfrar ser sorgsna ut där de vaktar centrum
En gång var det nån som såg
En ängel landa
Bland gråduvorna på sparbankstaket
"

Nu kommer här något som några av er kanske kommer känna er provocerade av eller tycka att jag inte är äkta. Here it goes.
I min ungdom sökte jag som alla andra en identitet. Jag lyssnade en del väldigt mycket på rap/hiphop. En utav de rappare som jag lyssnade på då och som jag än idag inte kan hålla mig ifrån är Ken Ring. Ända sen hans första platta han han varit brutalt ärlig, sagt vad han tycker och inte följt med i den ström av alla andra som säljer ut sig med en massa feelgoodlåtar. Visst har han gjort en och annan partydänga. Men på det stora hela så tar han upp samhällsproblemen idag och ger oss en liten insyn om hur det är att växa upp i västerort.

Detta för mig in på nästa band som betytt väldigt mycket för mig och som enligt mig står i direkt linje till Ken.
Ebba Grön. Ni vet alla vilka dom är och vad dom gjort. Det slog mig att Kens och Ebba Gröns musik är snarlikt. Båda är arga på hur samhället ser ut och slår sig rakt in i folkhemmet även fast den ena vill skjuta kungahuset och den andra våldta Madeleine. Det är kontroversiellt. Det är spännande för en tonåring. För så som ni av det äldre gardet minns hur Ebba Grön nästan gjorde er generade, samma känsla fick vi lite yngre av Ken Ring. Ebba Grön är idag hyllade och alla älskar dom. Hur är det med Ken då? Nja, lite svårare på den fronten. Ken är endast ett barn i fel tid.
För hade han figurerat på -70,-80 talet, hade vi nog suttit vid lägerelden idag och sjungit hans låtar också. Tänk på det nästa gång du åker gröna linjen mellan Hässelby och Rågsved.

ROCK ON!

Leave a Reply